Sacrifice

SINEAD O'CONNOR - SACRIFICE

A small sacrifice can sometimes be the most valuable proof of love.

En tanke från Fröken Svår - mitt i natten.

När döden knackar på "grannens" dörr...

… blir man också påmind om sin egen dödlighet.

Man kan förtränga sin rädsla och förpassa den till sitt djupaste inre, men när det man räds allra mest drabbar någon i ens omgivning så forceras de skyddande murarna och känslorna övermannar alla sinnen.

Det gör mig så ont att ännu en ung tjej, ~ Christina ~ , har blivit besegrad i kampen mot den förbaskade cancern. Hon var en levnadsglad tjej, en varm och omtänksam medmänniska som vi alla beundrade för hennes makalösa inre styrka. Christina somnade in den 8 januari 2009.

Christina drabbades redan 2002 av cancer och hon stred otroligt tappert mot den förbannade inkräktaren samtidigt som hon öppnade sig och berättade i sin blogg hur det är att leva med det svarta molnet hängandes över sig i allt man gör. Ändå lyckades hon uppskatta livet och finna lyckan här och nu. Hon var en stark själ som såg glädjen i det hon hade, hon behövde inte söka för att finna mer - hon var lycklig över det hon redan fått. Jag upplevde henne som så klarsynt att hon inte tog allt som hon lyckades göra och allt som hon fick vara med om som något givet. Utan istället såg hon allt som små under, allt som hon berikades med genom sin familj, sina vänner och sina egna prestationer var alltid glädjande höjdpunkter. Givetvis hade hon som alla andra även dagar som var mörka och jobbiga och gjorde det svårt att finna glädjen. Men hon hade styrkan och modet att visa oss dessa dagar också. Hon berättade öppet om de dagar hon kände sig svag, hon berättade om sin rädsla som kunde övergå i panik för att hon kunde förlora allt.

Jag beundrade henne så otroligt mycket för hennes öppenhet om sin svåra kamp då hon vågade dela med sig av sitt innersta. Jag har följt Christinas blogg sedan början av 2007 och det har varit underbart att få ta del av en hennes starka själ och dela hennes glädje. Men det har även värkt långt in i hjärteroten när hon berättat om alla motgångar och sin rädsla.

Det finns inga ord som kan beskriva sorgens emotionella upplevelser, inga ord är så starka att de uppväger den sinnliga och kroppsliga smärtan som belägrar hela ens existens.

Mitt i livet när lyckan ler och när man som bäst planerar för familjens tillväxt och kärleken spirar kan det djävulska smyga upp bakom ryggen för att göra allt svart. Lycka är tyvärr ingen försäkring mot sorg och elände…

Det som tidigare blommade med allsköns färgprakt och gav ifrån sig det mest ljuvliga dofter faller virvlande till marken som mörka vissna intorkade rester av livet som var…

Ta vara på varje stund och lev livet till fullo. Unna dig att ta del av allt som ger guldkant på livet, våga ta för dig av livets goda - varje dag!

Föräldrars skojfriska upptåg

Trots att det är rått så jag kan inte hålla mig för skratt när jag ser detta klipp.

Mamma och pappa har kvällen innan förbjudit sönerna att se på den gamla skräckisen Motorsågsmassakern. Men tror ni att grabbarna lyssnade? Nej, precis… då tar mor och far i huset till knepet som står några snäpp över skrämselpropagandan ”om du inte är snäll så kommer trollen och tar dig”…

Min far var en otroligt lugn och sansad man, men under ytan fanns enormt mycket humor och han gillade att skoja och underhålla. Det fanns gånger mamma och jag nästan kissade på oss av skratt till följd av hans tokigheter. Det fanns ingen hejd på honom och att jag hade kompisar som sov över stoppade inte hans upptåg.

En morgon hade han hittat två par av mammas nylonstrumpbyxor. Ett par hade han lyckats få på sig och ett par hade han knutit som en rosett på huvudet och givetvis blev det Svansjön i full fart från köket och ut i hallen där han stannade och gjorde en piruett på tå för att sedan göra "dödshoppet". Jag, mamma och kompisen skrattade så vi höll på att kikna.

Men väl ute i hallen så ringde det på dörren... min far öppnar i sin utstyrsel och jag kan lova att grannen som kom för att låna gräsklipparen garvade så han höll på att gå åt. Som tur var så var även grannen väl medveten om min fars upptåg, han hade själv skrattat sig fördärvad ett antal gånger på grund av min far. Pappa låtsades som ingenting och fortsatte att stolt visa upp sin "baletttalang" medan han trippade på tå ut till förrådet och öppnade så grannen kunde låna gräsklipparen.

Detta är ett roligt minne av min far och det är även så grannarna minns honom, som en man som gärna bjöd på sig själv för att göra sin omgivning lite gladare.

Party all night long!

Kvällens clown!

Vilket nyårsfirande det blev!

Jag som inte har så mycket ork i kroppen till följd av sjukdom och medicinering fixade ändå att fira in det nya året med bravur… ända till halv fem på morgonen!

Vi brukar fira in det nya året med ett party som föregås av en kalkonmiddag, men detta året blev nyårspartyt hemma hos våra vänner som köpt hus ett par gator bort. Kompisen har även hon ett genuint matintresse och hennes kokkonster höjer jag till skyarna, speciellt efter denna matupplevelse. Det bjöds på buffé med ett 20-tal olika rätter och vi åt alla så mycket att ingen av oss orkade med desserten.

Att vara bland goda vänner fyller verkligen på energidepåerna!

Välkomstdrink med lite mingel övergick genast i glada och högljudda skratt. Om någon gick förbi vännernas hus under kvällen så hördes det nog att vi alla trivs oerhört bra tillsammans. Att det hördes ut kan jag lova, eftersom vi efter att ha evakuerat blommorna för att rädda dem från frostskador, fick lov att öppna två fönster då 20 personer alstrar en enorm värme och dessutom förbrukar rätt mycket syre.

Vi blev alltså rätt många som samlades för att fira in det nya året och i vårt umgänge har vi gärna livliga lekar och aktiviteter vid våra sammankomster. Vi körde bland annat lite quiz-tävlingar där vi indelade i olika lag väljer ett ljud som vi ska använda oss av när vi kan svaret på frågan. Gissa om det blev livat då grisskrik, sirenljud och andra högljudda läten från oss blandades i och med våra ivriga försöka att låta, inte bara först utan också mest. Jo då, vi är alla vuxna och åldersspannet rör sig mellan 32-40 år. Men när vi träffas så blir vi som tonåringar igen då de flesta av oss har känt varandra sedan skoltiden.

Vi har haft riktigt stora sommarfester där vi varit mellan 60-70 personer. Givetvis har vi ätit en massa gott men det har nog varit aktiviteterna som har lockat mest, som brännboll och tipspromenad med utmaningar på vägen.

Jag har ju den senaste tiden tyvärr inte orkat vara kvar på fester tills siste man ”går under bordet” utan har fått retirera ganska tidigt från våra sammankomster. Så det var ingen som hade räknat med att jag skulle orka med en helkväll på nyårsaftonen och definitivt inte ända fram till morgonen… det gjorde inte ens jag! Men alla komplimanger jag fick om hur pigg jag såg ut gjorde nog sitt till. Det gjorde att jag kände mig oövervinnlig och levde upp rejält.

Jag och K lämnade festen sist! Jag överlevde de friska och de yngsta! Jäklar vilken vinst! Jag orkar kanske inte med en fest till med samma utsvävningar inom den närmaste tiden, säg typ ett halvår, men jag lovar att jag kan leva på den här upplevelsen ända till dess.

Kroppen tar stryk av sådana här utsvävningar, men huvudet måste ju också få må bra även om kroppen inte gör det. Bättre medicin för det finns inte än en rejäl fest med goda vänner och en massa skojigheter!

På nyårsdagen låg jag helt utslagen i soffan medan TV:n gick varm. Det visades nämligen alla fyra avsnitten på raken av Stolthet och fördom på TV4 Guld, från klockan ett till halv fem. Ett suveränt sätt för en obotlig romantiker att låta kroppen vila för att hämta nya krafter.

Jag önskar er alla en god fortsättning på det nya året.

Kick it!

Vackra ting och mellandagsrea

I början av februari i år vid en shoppingtur kände jag mig som världens lyckligaste människa när jag hittade den PERFEKTA adventsljusstaken till vårt sovrum. Den var så vacker att ögonen tårades, den var precis allt där som en ljusstake i min smak ska ha – vackert snirklig, vit och utstrålar romantik. Men vad som gjorde mig ännu mer euforisk var att butiken skulle byta ägare och sålde ut det mesta i butiken för halva priset!

Ljusstaken var dock i en prisklass att jag önskade att det hade varit halva priset på halva priset. Men den euforiska känslan tog överhand och till och med min kära K var minst lika uppspelt som jag var. Han var rent utav den styrande i inköpet och pushade verkligen för att vi skulle köpa den. Detta gjorde mig ännu gladare då jag var övertygad om att när K tyckte vi skulle köpa den så var det verkligen ett bra inköp och inget överilat impulsköp.

För min kära K är nämligen inte den som tar hastiga beslut på en höft, han är en lugn, realistisk, eftertänksam och ibland lite för maklig när det handlar om inköp. Alltså är det jag som sköter budgivningen när vi är på auktion. Vi kunde ha bott på en stor gård vid vattnet om inte K skulle ha behövt överväga alla aspekter så grundligt länge så att vi till slut nästan glömde av att vi övervägde att flytta. Så när det väl var dags för försäljning av släktingarnas gård blev vi så ställda att vi backade ur och huset kom ut på den öppna marknaden och blev sålt direkt. Detta påminner jag honom om ofta – väldigt ofta.

Så när K tyckte att ljusstaken var ett bra köp trots den astronomiska summan av 450 kr (rabatten var då avdragen) så tvekade jag inte en sekund. Jag var sprudlande glad i en hel vecka efteråt och längtade till nästa jul för att få ställa den underbart ljuvliga ljusstaken på plats i sovrumsfönstret. Jag blir lätt förälskad i vackra ting och tyvärr så innebär detta att jag har svårt att skiljas från de saker jag en gång förälskat mig i. Detta till min kära K:s förtret då han måste stapla tonvis med lådor uppe på varandra i alla våra förrådsliknande utrymmen.

Åter till den vackra, vita, ljuvliga och romantiska ljusstaken… som jag vid uppackning av våra adventsbelysningar faktiskt hade glömt av att vi hade! Så den blev ståendes i garderoben tills K av en händelse såg den när han letade efter andra julsaker. Vi har nämligen en rätt stor garderob, typ en walk in closet men med snedtak, så trots att jag är pedant och nästintill manisk när det gäller att hålla ordning så kan det faktiskt komma bort saker där inne. Men gissa om den där euforiska känslan kom över mig igen när ljusstaken om fram. Jag studsade upp och ner och kände mig faktiskt lite barnslig som blev så lycklig över något materiellt, en ljusstake. Men känslan gick helt enkelt inte att stoppa, utan jag fnittrade som en femåring. Min kära K tittade på mig och skakade på huvudet.

Jag gick sedan smånynnande runt på nedervåningen och väntade ivrigt på att min kära K skulle pyssla i ordning sovrumsfönstret. Jag ville nämligen få en sån där helhetsupplevelse när allt står på plats och lät därför K fixa till allt. Jag tog fram en påse med lussebullar och började duka fram lite fika – för det här måste firas! Jag väntade och jag väntade… jag väntade en stund till och jag väntade ännu en stund, ända tills ett TV-program fångade min uppmärksamhet efter några sekunder. Mitt ett roligt klipp i Americas Funniest Home Videos kommer en slokörad K och sätter sig bredvid mig i soffan. Han tar min hand och tittar på mig med lite blanka ögon. Jag vet inte hur jag ska säga det här, mumlar han, men viker inte undan blicken.

HJÄLP! Under allt slit med adventsbelysningen har han kommit till insikt! Mina tankar skenade iväg... Han har ju verkligen fått arbeta stenhårt den senaste tiden eftersom han måste utföra allt som egentligen är mina ”arbetsuppgifter” utöver sina egna uppgifter gällande marktjänst. Kanske det lilla bråket om dammsugningen vi hade dagen före var det som blev droppen… Hans ögon blir ännu blankare och jag undrar om det inte snart kommer en liten tår… han sitter alldeles tyst… Jag kan bättra mig jag lovar! skriker en liten röst inom mig. Jag ska aldrig aldrig mer gnälla på din dammsugning! Sen hinner jag inte tänka mer, för då kommer det… han öppnar munnen och orden liksom forcerar fram…

Jag skulle bara dra åt en av lamporna… jag ville bara… jag tänkte… jag drog åt den sista lampan och handen gled iväg och … den var skör…jätteskör alltså… det är nåt slags tunt sandaktigt material… något slags… ja, tunt som fan var det… handen nuddade bara det andra ljuset… och den var gjord av ett konstigt förbaskat tunt poröst material… han drog efter andan och sen kom beskedet… ljusstaken är trasig – två ljus gick av!

Jag bara gapade… va? Gick av? Men sätt dit dem igen då! hörde jag min falsettliknande röst pipa. Va? Vad då går inte? Det måste väl gå att limma åtminstone… Ljusstaken är så vacker att en limskarv faktiskt inte skulle vara skämmande. Att ljusstaken var trasig hade konstigt nog först distraherat mig så pass att jag knappt hann tänka att min kära K faktiskt inte övervägde att lämna mig. Puh! Kanske han älskar mig så innerligt som han säger ändå. Kom, sa K och drog med mig upp på övervåningen.

När jag såg den ljuvliga vackra ljusstaken ligga stympad på golvet kippade jag efter andan. K stod som förstelnad och verkade försöka läsa av min reaktion. Som sagt, jag förälskar mig i saker och känslorna blir ibland till riktig kärlek, speciellt om det är arvegods eller en present från någon kär vän. Eftersom K avläste min stormande förälskelse vid inköpet året före så förstod han att min reaktion kunde bli rätt känsloladdad.

Men jag förvånade mig själv när jag efter en stunds stirrande på den tunna ingjutna tråden som blottades och stack ut ur ljusstaken övertog min kära K:s roll som den lugna och besinnade. - Men älskling, inte kan vi ha en ljusstake som går sönder så där lätt. För nog var det allt ett riktigt poröst och lättforcerat material i den där ljusstaken, inget snack om den saken. - Tänk om den skulle vara tänd och någon av katterna råkade välta den och den hade gått sönder så strömtråden blottas precis som nu… tänk vad som kunde hända!

För den strömförande tråden till lampan var ingjuten i ljuset och vid brottet på ljuset så stack tråden ut en bra bit. Tänk om den hade legat mot golvet eller mot fönsterbrädan i trä! Ja, den tanken får nog till och med den mest imbecille och emotionella sakdyrkaren att rysa. K tittade storögt på mig. Den reaktionen hade han då verkligen inte förväntat sig.

Jag blev stolt över att jag så sansat kunde behärska förlusten av den vackra, ljuva, vita och alldeles underbara ljusstaken. Men som sagt, obehaget av att veta att ljusstaken så lätt hade kunnat ställa till en olycka gjorde att förlusten inte alls gjorde ont.

Den stympade ljusstaken.

Nu ska vi ge oss ut på rean och försöka göra några fynd. Min kära K tycker att vi ska vässa armbågarna ordentligt innan avfärd och öva in lite tuffa vassa kommentarer som svar på tal till de mer rutinerade rearovdjuren. - Dessa försvar behöver vi om vi ska ha åtminstone en liten chans att överleva i reakaoset och ta oss helskinnade tillbaka till utgången, säger K. Jag är dock alldeles för len i käften och alltför väluppfostrad så de vassa armbågarna och tänkbara verbala utropen för att hävda mig kommer ändå aldrig till användning... jag vet hur det blir...precis som det alltid blir... rutinerade "rea-tanter", som ibland kan upplevas som rovdjur, brukar knuffa lilla mig fram och tillbaka mellan sig tills jag landat utanför ringen runt den stora korgställningen med alla reavaror där "rea-tanterna" förskansat sig .

Där utanför blir jag sedan stående. Men med min medfödda djärvhet så gör jag nya försök, trots risken att förlora en lem, så gör jag små ansatser att få in en arm mellan rovdjuren för att fiska ut ett byte. Detta lyckas aldrig så jag får alltid ge upp och vänta tills rovdjuren lastat på sig tillräckligt med varor för att mätta sitt lystna begär... men resterna, de varor med redan öppnade och trasiga kartonger och där vissa delar kan saknas, dessa får jag dock välja fritt bland när rovdjuren dragit vidare till nästa butik.

Mesigt kanske, att inte "slåss" för sin sak... men jag har överlevt hittills och det är gott nog.

Men jag hoppas att jag ska göra några riktiga fynd bland de kvarvarande och ratade sedvanliga adventsljusstakarna. De moderna färggranna adventsljusstakarna och andra nymodiga adventsbelysningar har enligt butikerna haft en strykande åtgång i år. Min smak är ju lite mer traditionell så då torde detta öka mina chanser att hitta något nytt att pryda mina fönster med nästa år. Visserligen saknas det kanske några lampor som trillat ur den trasiga kartongen... men lampor till adventsljusstakar har jag gott om.

Wish me luck!

Träskmark i köket

Kvänums kök - Broby

Har varit lite upptagen.
Avloppet i köket pajade.

Det är nästan tio år sedan rörmokaren drog nya rör i köket i vårt gamla hus och jag har inte efter detta ens tänkt tanken på att något skulle kunna hända med avloppsrören. Men det kunde det tydligen...

Avloppskaoset resulterade i ett vattenträsk på trägolvet och givetvis rann det bakåt och ner under trägolvet också. Detta skedde självklart en sen kväll på en vardag och det blev ett slitsamt arbete ända fram till morgonen till att börja med. Saneringsarbetet efter en avloppsmisär är ingen höjdare kan jag tala om för er som haft turen att slippa detta elände. Det är tungt och långdraget.

Men i det stora hela så har det gått bra och golvet klarade sig utan större förstörelse. Vi slapp hyra in arbetskraft då vi klarade av att göra allt själv och hade alla verktyg som behövdes. Vi och vi… min kära K stod för det mesta grovarbetet, men jag var väldigt duktig på att påpeka små bagateller som t ex vart det var blött och hur äckligt det såg ut i avloppsrören. I vanliga fall är jag faktiskt rätt tekniskt lagd och har gjort en hel del byggnationer på vårt hus, men avloppskaos är inte riktigt min grej.

Pedant som jag är så tog jag tillfället i akt och startade en rengöringsprocess med allt vad jag hade hemma i rengöringsväg - inga rör fick sättas tillbaka förrän de var skinande rena! Högljudda suckar räckte inte för att stoppa mig från att gnugga rören både ut- och invändigt. K tyckte nämligen att det var onödigt men jag nonchalerade hans mumlande protester som ändå knappt hördes där han låg ihopvikt under diskbänken.

Nu har vi i alla fall det invändigt mest blanka avloppet i det här kvarteret! Det är dessutom makalöst rent under köksskåpen och vi har även höjt innertemperaturen med en värmefläkt, så nog tycker jag att man kan dra klyschan ”inget ont som har något gott med sig”. Men den är inget jag serverar vid köksbordet till min kära K som inte alls förstod min glädje över att få rena avloppsrör och ett megastädat kök. Kanske beror detta på att allt skedde nattetid och han fick knappt en timmes sömn innan han skulle till jobbet.

Jag som hade tänkt att börja bearbeta min kära K lite mer avancerat om detta med min önskan om att bygga ett större kök. Ett riktigt stort vitt romantiskt kök med nya fräscha finesser och massor av höga vitrindörrar och givetvis en riktigt stor köksö! Arbetet och kostnaden för att slå ut en vägg, byta golv och tak, dra nya vattenledningar med mera har jag dock ännu inte funnit något bra sätt att bagatellisera eller mjukt linda in det hela på för att minimera traumat för min kära K. Att bara flasha med ögonfransarna och titta på honom med oemotståndliga bedjande hundvalpsögon är jag rädd för inte räcker så långt denna gång.

Vi har nu Marbodals ekluckor och vitrin i modellen Safir som jag i och för sig trivs bra med, men den shabby chica trenden har gått rakt in i mitt hjärta. För tre år sedan började jag spana in de vita köken med de riktigt höga vitrinen som har massor av små glasrutor och jag är numera fullkomligt besatt av tanken på ett vitt kök i den romantiska stilen. Men då vi byggde vårt "nya" kök -99 och inte ens tioårsstrecket har passerat riktigt än så är nog chansen minimal att jag får ett glatt tillrop till svar om jag vågar mig på att flagga om min önskan om ett nytt kök. Efter det senaste slitet i det "gamla" köket med avloppet och vattendräneringen så tvivlar jag på att han ens vill sova i samma säng som mig om jag för det på tal.

Julstök och dåligt samvete

Jag trodde aldrig att man kunde känna en sådan trötthet eller snarare fullständig utmattning. Energiförlusten som inte kan åtgärdas med sömn är nog det värsta med att vara sjuk.

Som läget är just nu så orkar jag knappt diska eller damma. Så detta med julstök och pyntande är något som grämer mig… Det som alltid varit min bästa tid på året skapar nu istället ångest eftersom inget blir gjort. Vet inte hur jag ska få det att gå ihop eftersom jag är helt urlakad.

Men min gulliga K slet som ett djur förra helgen och fixade adventsstakar och stjärnor i alla rum, sedan gav han sig i kast med utebelysningen. Så nu lyser det i alla fönster och våra traditionsenliga grangirlanger med ljus hänger runt hela verandans överdel och även balkongen lyser i all sin prakt. Så vår gamla kåk skimrar och speglar julstämning utåt sett i alla fall.

Mitt dåliga samvete som mamma och husmor gjorde sig åter påmint när jag slog upp en tidning i förrgår där det stod hur man skapar den bästa julstämningen, alla kakor man ”måste” göra och vad man absolut inte får vara utan på julbordet osv. Jag vill ju också skapa en härlig jul för min familj… men energin existerar ju inte.

Energin blev dessutom helt körd i botten när jag började med min nya medicin, ”som kunde ge illamående”, men istället gav kräkningar som värsta maginfluensan. Jag ringde Akademiska på fredagsmorgonen och de bad mig att avbryta medicineringen… för att avvakta och prova igen… Gruvar mig verkligen för att prova igen.

Men mitt uppe i allt elände så ringde min mamma… min underbara mamma! - Hej gumman, jag tänkte höra om jag skulle komma över och baka lite åt dig? Vad säger du om det? Kanske jag kan göra lite köttbullar också som du kan frysa in. Kanske är det något mer du vill få gjort? Fönstertvätt?

Tänk vilken tur jag har som har en så underbar mamma! Puss på dig mamma.

Jag vet att mamma tycker att det är jättemysigt när vi pysslar i köket tillsammans, men jag vet att hon just nu också är ledsen inombords och lider med mig. Hon förstår att jag mår dåligt över att min kropp inte orkar att göra sånt som jag tidigare klarat av i en handvändning.

Men jag tänkte att jag skulle anstränga mig till max för att skapa en mysig stund i köket med mamma, så därför tänkte jag att vi skulle baka vörtbröd.

Den doften i köket borde väl ge lite julstämning!

Har du ett väl beprövat recept som ger ett saftig gott bröd så får du jättegärna dela med dig. Det är himla kul att prova nya recept.

Är du rädd för döden?

Sjukdomar, olyckor och våld kan alla leda till ett tragiskt mörkt slut – döden. Många lever i skräck för att drabbas av sjukdomar, olyckor och våld. Ofta är rädslan för att det ska leda till döden den gemensamma nämnaren hos de flesta. Döden kommer ibland plötsligt och chockerar, den kan närma sig den sjuke omedvetet under en längre tid men den kan också vara medvetet närvarande. Hur man än drabbas så lämnar döden alltid sorg och förtvivlan efter sig, ibland djupare ibland mer överkomligt – men döden lämnar ingen helt oberörd. Förtvivlan, bitterhet, saknad, ilska och rädsla är ofta känslor som uppkommer vid någons bortgång och kan vara svåra att hantera.

En del människor klarar inte ens av att prata om döden, än mindre sin egen dödlighet. Rädslan för döden kan ibland vara helt förlamande.

Det finns också människor som har en sådan övertygelse genom sin tro att de inte känner någon större oro eller rädsla inför döden, vare sig för sin egen eller närståendes avslut.

Jag kan inte helt förlika mig med någon av de två ovanstående profilerna... jag är faktiskt rädd för döden och jag pratar om det. Det som skrämmer mig mest är hur min son skulle hantera min död. Men samtidigt figurerar starka egoistiska tankar också... som att inte få se min son växa upp och inte längre få vara en del av hans liv, att inte längre få vara min sambos älskade, att han glömmer mig och alla våra stunder tillsammans...


Jag undrar hur du känner...? Kanske dina svar kan ge mig lite insikt.


Är du rädd för döden?

Vad är du mest rädd för? Att dö och…

…inte få se dina barn växa upp…
…inte hinna göra allt du önskar…
…inte existera längre…
…inte veta vad som händer efter döden…
…inte bli ihågkommen…
…din familj blir otröstlig av din bortgång...
…eller något annat…?

Har du ett recept på crepésfyllning?

Tänk att jag alltid glömmer att skriva upp ”färdiga pannkakor” på handlingslistan så att jag kan göra crepés när helst jag blir sugen på det! Köpta pannkakor kommer inte ens i närheten av hemlagade direkt från spisen, men de är däremot perfekta för en orkeslös människa att bara plocka fram ur frysen för att göra något gott av när man blir sugen.

Nu sitter man och suktar efter crepés med något riktigt geggigt mumsigt innehåll men får istället hålla till godo med en ostmacka.

Kanske någon har ett gott recept på crepésfyllning att dela med sig av? Antingen kan du skriva receptet direkt som kommentar eller lämna en länk till din blogg om du har ett crepésrecept upplagt där.

För nu har jag skrivit upp färdiga pannkakor på handlingslistan och provar gärna någon ny fyllning. Förr fanns det färdiga fyllningar/stuvningar på burk… kanske man ska se om dessa finns kvar så blir middagen färdig ännu snabbare. :-)

Ha en riktigt härlig första adventshelg!

Biopsi och sjukhushygien

Att få en biopsinål instucken i nacken är inget vidare förmiddagsnöje men ibland måste man stå ut med obehag. Men att få nålen instucken TRE gånger är rent plågsamt och ömheten efteråt gör att man går som en högfärdig skitnödig Paris Hilton. Man vill definitivt inte röra huvudet ifall muskeln trycker på den rejält ömma lymfkörteln som massakrerats av flera punktioner.

Det var inte för intet jag under sjukhusbesöket lät blicken söka av stället efter fläckar och lort - man har ju läst tidningen och sett på nyheterna! Det är smutsigt på sjukhusen och detta ger efterspel för patienterna som blir sjuka av snusket.

Men förutom den lortiga pölen efter smält snö på golvet som jag själv var skyldig till så var det faktiskt skinande rent! De hade heller ingen kokplatta med någon kastrull för kokning och återanvändning av kanylerna utan de tog fram nya fräscha kanyler som var väl inplastade och de hade också små fina spritservetter som de gnuggade mig med flera gånger mellan varje stick. När sköterskan gick ut för att hämta läkaren drog jag snabbt fingret längs bänken för ett dammtest och det blev inte ett dammkorn på fingret! De hade till och med dragit fram nytt papper på britsen. Så där fanns inget att klaga på.

Men däremot fick jag en rysning när jag besökte den allmänna toaletten på sjukhuset… jag nöjde mig dock med att vända och gå ut igen. Den var inte ens i närheten av ren eller ens bara lite skabbig. Fy sjutton för dem som inte kan kissa i toaletten. Vad är det för vilddjur vissa har att slåss mot när de ska lätta på blåsan? Vildjuret verkar kräva en enorm styrka för att kontrolleras och det verkar till och kunna övermanna sin herre och slita sig emellanåt eftersom urinen hamnar både på toalettens kant och golv men också på toalettens vattentank! Man kan ju inte låta bli att undra hur byxorna på vilddjurets herre såg ut när denne lämnade platsen efter att ha slagits med den mäktiga besten...

Svante Lodén - en förälskelse i extas

Jag är fullständigt upp över öronen förälskad.

Jag kan inte riktigt med ord förklara känslan som uppfyller mig så till den milda grad att jag känner mig bubblande sprickfärdig! Jag vill hoppa av lycka och den euforiska känslan får mig att vilja dansa och skaka rumpan. Det känns som en slags kroppslig glädje och det känns ända ut i varenda liten cell.

Visst, jag brukar behagas av vackra attribut och jag blir förälskad till och från i melodiösa sammansättningar, men det här är något annat… det här är på riktigt - det här är kärlek!

Anledningen till min extas är en helt underbar häftig vokalsång och en härligt taktfull komposition!

Den här låten gör mig så glad och jag är fullständigt förälskad i Svante Lodéns liveröst!

I’m not gonna live a day without you girl - Damn!

Men jag måste säga att det är mer själ i sången och musiken live, Svantes härligt tuffa raspiga röst får då ett underbart rockigt sound!

Man har tusen önskningar när man är frisk – när man är sjuk har man bara en

Undrar hur ofta man egentligen hör det hurtiga uttrycket ”man ska leva här och nu” eller mottot ”den dagen den sorgen”. Men om varje dag lätt övergår i sorg och förtvivlan... hur sjutton gör man då?

Men vad är egentligen meningen med livet... finns det en mening eller ska man nöja sig med att bara leva?

Jag har inga höga krav gällande min livskvalité, utan jag nöjer mig egentligen med att ha ett arbete att gå till, ha min familj nära och att få vara frisk. Det är väl grundstenarna för de flesta kan jag tänka mig. Sen tillkommer givetvis utöver dessa grundstenar små önskningar om guldkorn som man vill ska förgylla livet.

Men om man inte ens har grundstenarna att luta sig mot - vad har man då för livskvalité?

Jag har för tillfället bara en av de tre grundstenarna... och jag kan lova att upplevelsen av det blir lite svajig. Allt det som jag hade och allt det jag trodde skulle hända i mitt liv har gått upp i rök, allt till följd av sjukdom. Men jag har i alla fall kvar det som är mig kärast och den stadigaste av de tre grundstenarna – min familj.

Att leva med sjukdom är förbannat krävande och det tär på humöret – ofta dessutom! Jag känner mig som en riktig bitch ibland när mina egotankar tar över och jag tycker att livet är orättvist. Jag fräser och är grinig, inte för att jag tycker illa om mina nära och kära utan för att min egen värdighet har fått sig en riktig törn. Jag upplever ett slags vakuum där jag är inkapslad och inte längre får ta del av livet där ute.

Jag håller på att gå under av saknaden av att inte ha mina arbetskamrater att snattra med under lunchen eller känna att jag är oumbärlig på jobbet, jag saknar ett rejält motionspass som är så tungt att man undrar om jag kommer att överleva och jag saknar de maratonlånga shoppingrundorna med min bästa tjejkompis. Min garderob har nog aldrig varit så tunn och tråkig som den är nu. Jag saknar att kunna stå vid spisen i ett par timmar för att förbereda inför en mysig middag med ett gäng kompisar och roliga spel långt in på natten. Jag saknar att inte ens orka följa med till affären för att veckohandla.

När tröttheten äter upp ens dagar så känns allt så uppgivet. Ingenting blir gjort och ändå är dagarna så fruktansvärt långa. Att inte orka med matlagning ens gör också att man känner en slags värdelöshetskänsla. Värdelöshetskänslan kryper upp bakom en när man inser att sambon numera gör allt utom att tvätta och man känner att man har förlorat hela sin tillvaro. Jag som alltid har varit den duktiga flickan! Den som alltid fixat allt åt alla - när som helst. Hon som aldrig sade nej till övertidstimmar på jobbet, hade ett extrajobb, hade parmiddagar med jämna mellanrum, motionerade, var aktiv i två hjälporganisationer etc etc…

Ekonomin ska vi inte tala om…(en av anledningarna till att garderoben inte längre glänser tilltalande när man öppnar den). Det svider ordentligt att inte kunna dra sitt strå till stacken och jag saknar verkligen lyxet att kunna unna sig något extra då och då. Ekonomin blir dessutom riktigt hårt lidande när den enda ”rediga inkomstkällan” måste ta ledigt för att följa med ”den sjuka och svaga icke försörjande” på läkarbesök och behandlingar och som grädde på moset så kostar all medicin en mindre förmögenhet…

Var tog mitt liv vägen…?

Jag hoppas dock på en friskare tillvaro i framtiden… jodå… nog tror jag på framtiden allt :-)

Men visst är det sant det gamla talesättet:

”Man har tusen önskningar när man är frisk – när man är sjuk har man bara en”.

För i och med att man har hälsan så kan man uppnå nästan allt man önskar

Peace alla bloggers

Nöjd-fru-garantin var sexistisk

Det är inte okej att lova spa-behandling till frun för att mannen ska kunna lägga ut stora pengar på borrmaskiner i lugn och ro. Verktygstillverkaren Black & Decker fälls nu av Näringslivets etiska råd mot könsdiskriminerande reklam (ERK) för könsdiskriminerande reklam. ”Världsnyhet! Nöjd-fru-garanti! Köp elverktyg för minst 1500 kronor så bjuder vi på en skönhetsbehandling värd 350 kronor” stod det i reklamen. Aftonbladet


Sexistisk? Verkligen? Jag hade blivit toppenglad för en skönhetsbehandling istället för att få ett extra skruvmejselkit eller liknande som bonus. Men innovativa företag som gör en kul grej av sina erbjudanden när de försöker att tillfredställa bägge parter verkar inte uppskattas. Kanske någon tolkar det som att nöjd-fru-garantin har med utseendet att göra, men jag tolkar det som att ”passa på att unna frun en trevlig, avslappnande och uppiggande stund”.

Till saken hör att jag själv inhandlar elverktyg då och då efter behov för husrenovering. Jag köpte senast DeWalts kap- och geringssåg samt en portabel sågbänk. Det blev även en sån där kanonbra hård väska med batteridrivet innehåll så som borrmaskin/skruvdragare, sticksåg och tigersåg samt en ficklampa. Det kostade mig en hel förmögenhet. Men butiken kastade med en hylsnyckelsats av något okänt märke som förmodligen hylsorna kommer att spricka på vid sista åtdragningen. I relation till mitt inköp tyckte jag inte att bonusen var speciellt imponerande, men tackade givetvis vänligt för deras givmildhet.

Hade jag fått välja mellan den bonus jag fick och en skönhetsbehandling hade valet självklart fallit på det sistnämnda. Så när säljaren vid kassan skulle ha frågat mig om jag ville ha en skönhetsbehandling eller en oanvändbar hylsnyckelsats så skulle jag definitivt inte ha växlat om till att börja fräsa och bete mig som en rabiat häxa eller skrikande frågat om fanskapet tyckte jag var så jävla ful! Nej, jag skulle istället ha tackat allra ödmjukast och sett det som en möjlighet till en liten stunds lugn och ro och samtidigt en chans till uppfräschning.

Kommer ihåg en reklam för ett antal år sedan då man fick ”läckra kalsonger med ränder”till maken när man handlade för en viss summa. Reklamen innehöll nåt med att man skulle se till att maken bytte kalsonger oftare så att fartränderna bara fanns på utsidan… Var inte det lika sexistiskt, att ta för givet att karlar inte byter underkläder utan att de går runt med skit(iga) kalsonger? Det var i alla fall ingen som protesterade och ansåg det vara sexitiskt… Men på den tiden kanske ordet sexistiskt inte var lika modernt.

Hylsnyckelsatsen blev en uppskattad present till brorsans lillgrabb som gärna vill vara med pappa och skruva i garaget.

Ha de´!

Inlägget som försvann

Hmmm, vad var det som hände? Mitt tidigare inlägg ”Har vaknat 6-7 gånger…” bara försvann… Det gick inte att visa. Men jag kopierade texten och raderade det gamla inlägget och skapade ett nytt med en ny rubrik och nu verkar det ju faktiskt fungera.

Mirror Mirror On The Wall

Har vaknat 6-7 gånger under natten och har fått lov att stoppa i mig extra smärtstillande och muskelavslappnande. Tog även en extra insomningtablett vid halv 1-tiden för att räkna ulliga får hjälper inte! Vid 5.35 försökte jag med ännu en insomningtablett… Men icke sa nicke, jag kunde omöjligt somna om.

Så lite ”småfull” gick jag ner och tänkte vaska av mig och hoppa ur pyjamasen men jag insåg rätt snart att kroppen inte riktigt ville koordinera rörelserna som behövdes för detta. Insomningstabletten gjorde sitt bästa för att få mig avslappnad och bedövad. Efter att ha sett mitt trötta och fasansfullt gråbleka ansikte i spegeln kände jag energin rinna av mig. Skit i pyjamasen och släpa dig in till soffan och inta ryggläge!

Tänk om jag fick vakna en morgon och titta mig i spegeln och en glad och rosig Kylie Minouge-kopia log tillbaka från spegeln… Men inte då! Istället skrämmer jag halvt ihjäl mig själv varenda morgon med det gråbleka ansiktet och de insjunkna matta ögonen, för att inte tala om frisyren som är helt utom räddning. Har funderat på att skruva ur en lampa för att en lite mer dämpad belysning, det borde väl ge min hy lite mer solbrun ton och blir det tillräckligt mörkt så ser jag nog inte de nytillkomna rynkorna heller.

Alltså seriöst, jag behöver hjälp! Simon och Thomas, Äntligen hemma och RoomService hjälper ju familjer att snygga till och få ordning i hemmet, men jag behöver ett annat entreprenörsgäng som kan fixa min fasad och som inte är rädda för grovarbete och hårt slit! Finns det någon som fixar den tuffa utmaningen med att Pimp Me Up?

En kompis tipsade mig om ”brun utan sol” när att hon var hem till mig med en liten överraskning. Men hon verkade bli mer överraskad än vad jag blev. -Men jössses hur du ser ut, kläckte hon ur sig utan barmhärtighet. Hon är min bästa kompis sen stenåldern och vi ljuger aldrig för varandra. Så jag visste direkt att jag såg alldeles för djävlig ut. Men brun utan sol… nej, det vill jag inte använda… då måste jag ju köpa hem Klorin om jag ska få kläderna rena igen. För att inte tala om hur mina nya underbara kritvita spetslakan skulle bli och se ut!

Nej, jag tar ur en lampa i badrummet och hänger ett lakan över spegeln i hallen!

Då spar jag både tid, energi och pengar!

Nu är det mindre än en vecka kvar till den största av mina svullna lymfkörtlar ska opereras ut för undersökning. Sen är det bara att hoppas på att det inte finns några celler som delar sig okontrollerat - dvs malignitet.

Dags att göra lite nytta och kolla igenom mejlkorgen för eventuella nya åtaganden.

Peace bloggers

Lite vilsen...

Känner mig lite vilsen och jag undrar om jag verkligen är redo för att ge mig kast med att via tangentbordet förmedla mitt tyckande och tänkande igen… ja, om inte, så då får jag väl krypa tillbaka under den mossiga stenen där jag har legat och kurat den senaste tiden…

Peace på er alla bloggare.

Pausar på grund av sjukdom

De som har besökt min blog tidigare har nog märkt att jag tappat taget om bloggandet sedan i julas. Jag hade önskat att jag skulle orka med att blogga vidare men just nu finns inte den möjligheten.

På grund av sjukdom tar jag nu en paus från blogvärlden. Jag hoppas att jag ska kunna komma tillbaka till hösten... eller vintern.

Jag önskar er alla en riktigt skön och härlig sommar.

Ta väl hand om er.

Mvh Fröken Svår

Dödsdömda Goldlyn

Jag häpnar över bristen på empati för en utsatt kvinna när jag läser Expressens diskussionssida om Goldlyn. Visst kan kvoten om invandrare till Sverige diskuteras eftersom vår ekonomi inte täcker att måna om de som redan lever i Sverige… Men detta ärende är så mycket mer än ett flyktingärende. Det handlar om att en kvinna inte har samma rättigheter som mannen inom en kultur, det handlar om att kvinnan måste rätta sig efter andra lagar än mannen - annars riskerar hon att dömas till döden.

Goldlyn har dömts till döden. Hennes man letar intensivt efter henne för att han ska kunna återföra henne till hemlandet och bli av med "skammen" genom att låta henne dö. Han är beredd att låta kvinnan stenas till döds... och vem vet vad som händer med barnet... I Sverige hade detta ansetts som anstiftan till mord.

Om du nöjer dig med att stå upp för enbart ”svenska” kvinnors rätt till livet och jämställdhet måste jag peka finger åt dig och påstå att din åsikt luktar förskräckligt av dubbelmoral!

Den kvinna som kommer inom Sveriges gränser för att söka skydd ska få det som krävs för att rädda hennes liv. Det handlar om de mänskliga rättigheterna. Att låta avrättningar av kvinnor som anses brutit mot ”mannens lagar” fortgå utan att protestera och inte göra allt för att bestrida detta handlingssätt måste ses som ett brott mot de mänskliga rättigheterna.

Då Sverige accepterar kvinnans utsatthet och låter henne stanna, så visar Sverige också att vi inte accepterar dessa kulturers sätt att upprätta och tolka lagar som inte skapar lika villkor för att leva för både kvinnor och män.

Att en tjänsteman på Immigrationsverket fallerade så kopiöst i sin uppgift och avslöjade sekretessbelagda uppgifter till Goldlyns make torde leda till en kraftfull disciplinåtgärd. Ärenden som behandlas inom myndigheter ska lyda under sekretess i den mån av att yttranden inte skadar den berörda. I detta fall gällde det kvinnans liv samt hennes lille son, som tjänsteman utsatte för stor risk med sitt oseriösa handlingssätt.

Tillämpningen av det lagliga systemet verkar saknas på Immigrationsverket, men även det sunda förnuftet…

Vart går gränsen?

Det anses enligt Södertälje tingsrätt att det är ok att kalla en ung tjej för hora, samt att hota med att penetrera tjejen med sin penis. Det ska enligt nämndemännens norm en ung flicka tåla.

Strävan i att få unga män att respektera unga kvinnor kastas över axeln genom ett otroligt tanklöst ställningstagande av vilsna nämndemän. Ville de undvika att ge pojken en anmärkning som skulle göra att han hamnade i ett register? Var det omtänksamhet för den unga killen som manade fram deras beslut?


Jo men visst, rättvisa, jämställdhet och lika värde…

”Vi ska inte tolerera att unga killar kastar glåpord eller andra nedvärderande uttryck efter tjejer, vi ska heller inte tolerera att unga tjejer blir tafsade på”, det är ju vad samhällets talesmän vill påstå sig arbeta med hela tiden. Men hur ska man få killarna att förstå om man hytter med ena näven och säger NEJ men ger med den andra näven och säger VARSÅGOD?

Skulle du uppfostra en hund på det viset så skulle du få en desorienterad och därmed labil och lynnig jycke. Hunden skulle inte veta när den gjorde rätt och skulle inte ha några som helst grunder att gå på hur den ska göra för att göra rätt nästa gång.

Om du dessutom belönar när hunden gör fel…ja, då har du snart ett monster.

Likheter? Tja, även om de flesta anser att människan är högt stående över hundar IQ-mässigt eftersom vi kan uttrycka oss i skrift och tal, så är ändå inlärningsmomenten snarlika. Problemet med en sådan dom som i tingsrätten i Södertälje, blir att man inte tillrättavisar ”hundarna”, utan istället banar man väg för ett ouppfostrat beteende bland ett helt gäng med ”hundar”.

Men om föräldrarna brister i sin uppfostran av barnen så har barnen en chans till om samhället visar vägen. Men när inte ens samhället klarar av att ge tydliga pekpinnar så ser jag möjligheterna till att upprätthålla tjejernas integritet blir fullständigt nedgrävda.

I detta fall så var det inte ”bara” ett nedvärderande och kränkande okvädinsord, utan han uttalade också att ”jag ska stoppa min kuk i dig”. Om det var ett försöka att skrämma henne eller att dominera henne mentalt spelar ingen roll, hans motiv har ingen betydelse. Uttalandet kan uppfattas som ett hot och är även sexuellt kränkande, därmed är det enligt lag straffbart.

Har nämndemännen i tingsrätten tänkt över vad deras dom kommer att leda till, vad de öppnade upp för? Var det möjligen så att de själva har söner som de identifierade med den tilltalade och tänkte att det var nog inte så illa menat?

Om jag kallar en invandrare för svartskalle och sedan säger att jag ska påtvinga mig samlag från personen, ja, då blev det nog annat ljud i skällan! Måste man tillhöra en minoritetsgrupp för att anses ha ett integritetsbehov? När ska vi börja se människan som en individ? Alla människor har lika värde heter det… men NÄR gäller då detta?

Tanken slår mig att nämndemännen i tingsrätten förmodligen inte har några döttrar som kan tala om för sina fäder hur kränkande det är att bli kallad för hora eller hur det är att känna sig rädd att bli ofredad efter ett uttalande om att man ska bli påtvingad sexuellt umgänge av en känslolös yngling.

Att man tillåter nedvärderande ord och hot som ett sätt för unga killar att styra och härska över unga tjejer får aldrig accepteras. Att de måste använda dessa metoder för att skaffa sig status i sin omgivning visar egentligen bara hur svaga de är. De kan inte hantera konflikter och saknar förmåga att reglera och nyansera känslor och affekttillstånd. De är i grunden osäkra barn som behöver stöd. Men var är föräldrarna? Har de gett upp på sitt barn eller har de bara ingen aning om barnets beteende utanför hemmet?

Vilket som, så ligger det ändå i samhällets intresse att visa vägen för vilsna och desorienterade unga, men här har samhället verkligen fallerat.

Så var går egentligen gränsen för kränkning? Och vem ska bedöma vad som är kränkande för en annan individ? Måste det vara fysiska kränkningar som lämnar synliga spår, räcker det inte med de blåmärken de unga tjejerna får i själen av att bli förödmjukade och hotade?


Jämställdhet… Men när? Var och hur?

Jämställdhetslagen 6 § säger: ”Med sexuella trakasserier avses sådant ovälkommet uppträdande grundat på kön eller ovälkommet uppträdande av sexuell natur som kränker arbetstagarens integritet i arbetet.”

Det är viktigt att markera att det inte enbart sexuella handlingar som räknas till sexuella trakasserier, utan även kränkande och förolämpande generaliseringar av det manliga och kvinnliga könet.

Det som är det tragiska i detta är att denna lag stöder inte elever utan som det står - bara arbetstagare!

Men det har skapats lagar för att måna om våra barn så att de inte ska fara illa och bli utsatta på något vis. Men när det kommer till krita så kan man som nämndemännen i Södertälje förbise de nya lagarna och skapa sina egna!


Barn mindre värda?

Är våra barn mindre värda? Vad är det som gör att vi lever kvar i det obildade förflutna där vi nedvärderar ett dem som person och dess förmåga att känna och uppleva samma saker som vuxna?

Förr i tiden trodde man inte att barn tog skada av traumatiska upplevelser, vidare trodde man inte heller att barn upplevde smärta i samma utsträckning som vuxna! Ska vi hålla fast vid det okultiverade tänkandet och förringa våra barn? Idag vet vi ju faktiskt bättre, vi vet att barn är sköra och att de känner smärta som vi vuxna, ändå fortgår detta eviga förnekande av våra barns känslor och upplevelser.

Tidigare domslut har visat att vi fortfarande anser att barn inte kan kränkas lika djupgående som en vuxen. Det har flera fall med sexuellt utnyttjade barn visat då man tilldömt barnen ett lägre skadestånd och även gett dem sämre psykologiskt stöd än en vuxen. Det ska väl ändå vara tvärtom! Barnet som är så skört bör väl få än mer i resursväg för att bearbeta sina trauman.


Södertäljes domslut går emot flertalet av Barnkonventionens artiklar

Om inte ens rättsväsendet kan upprätthålla de nya lagarna avsedda att skydda barn mot kränkningar och övergrepp eller att följa påbuden i Barnkonventionen, vem ska då se till att måna om barnen? Är Barnkonventionen endast ett spel för gallerierna?